Norrtälje kommun beslutade 1974 att området Fjäll 2:57 som tidigare varit skogs och betesmark skulle få exploateras för fritidsbebyggelse.
Naturvårdsverket krävde i samband med detta ett skydd för havsöringsbeståndet i Tullviksbäcken vilket gjorde att exploatören 1976 överlät ett större landområde utefter Tullviksbäcken och havet till Svenska staten för bildande av ett naturreservat.
Exploatören Magnus Idar AB kunde därefter i 1978 börja sälja fastigheter.
Vissa fastigheter såldes som skalhus och först såldes fastigheter på väg 7, 12 och 10, den sista etappen var väg 14.
Fjällboholmars Samfällighetsförening bildades 1983 och i samband med det uppfördes centrumanläggningen med fotbollsplan, tennisbanor, barnpool och andra gemensamma ytor. Samfälligheten där alla fastighetsägare måste vara medlemmar förvaltar i sin tur vår gemensamma skogsmark, vår centrumanläggning, vattenanläggningen samt delar av vägnätet.
Bodarna vid stranden är enskild egendom och tillhör Fjälls byamän och badstranden är samfälld mark genom anläggningsförrättning i samband med bildande av Tullviksbäckens naturreservat.
Strandområdet ägs med lika andelar av Fjälls byamän och Fjällboholmars Samfällighetsförening.
På den karta från 1989 som hör till Länsstyrelsens beslut om bildande av naturreservat är strandområdet benämnt ”not- och lastageplats vid Ålands hav” och utefter hela Väddös utsida kan man ännu finna spår av dessa små fiskelägen.
En del bönder i byn hade sin fiskarstuga längs kusten och man fiskade torsk på krok och strömming med skötar. Varje år kom vandringslaxen på ungefär samma tid men strömmings och även ålfisket var de ekonomiskt viktigaste.
Främst har fiske bedrivits för husbehovs skull och även säl- och sjöfågeljakt har bedrivits vid Fjällboholmar. En karta från 1905 över Väddö-Häverö skeppslag anger flera bostadshus här ute och man kan ännu finna rester i form av spisrester/tegelstenar, stenmurar och bärbuskar. Barnen till fiskarfamiljerna som bodde här gick i Tomta skola ett par dagar i veckan och fotvandrade genom skogen från mitten av 1800-talet.
Landhöjningen är ca 6 mm per år, dvs år 1900 låg landet drygt 60 cm lägre än idag och det var möjligt att ro mellan de båda holmarna på Fjällboholmarna men de har numera växt samman.
Kring området bedrevs det under 1800-talet även småskalig gruvdrift och och spåren efter det går att finna även idag i form av mindre gruvhål och rester från brytningen.
Hamling och skogsbete
Stora delar av våra skogsmarker har tidigare använts för skogsbete av djur och även för hamling av foder till djuren.
Flera stora senvuxna partier av olika uppväxta lövträd vittnar om att området tidigare troligen brukats för just detta vilket på 1800 och början av 1900-talet var en mycket vanligt procedur för att skaffa foder för djuren.
Hamling (att hamla) är en skötselsteknik som kan utföras på de flesta lövträd, till exempel lind eller ask. Tekniken går ut på att samtliga grenar beskärs med regelbundna intervall på mellan 3 och 20 år. Hamling utförs på sensommaren innan löven fälls för att skapa foder åt boskap. Träden beskärs på ett sådant sätt att fler skott bildas till kommande år. Syftet är att så snabbt som möjligt få fram en stor mängd löv. Oftast torkades kvistarna med löv och sparades till foder för djuren inför vintern. Hamlingen bidrar till att trädet växer långsammare eftersom det finns en mindre lövmassa som ansamlar energin.
På vårt område påträffar man ofta även bestånd av vildväxande Hassel vilket tidigare var vanligt i odlingslandskap där man samlade hasselnötter som mat åt både människor och djur. När allemansrätten utvecklades i början av 1900-talet ingick inte hasselnötter och man måste nu i hela landet ha lov från markägaren för att få plocka hasselnötter. Detta visar på hur ekonomiskt viktiga hasselnötter varit. Nötterna som mognar till hösten sitter vanligen i knippen om 2-4 st och är ett vanligt förekommande julgodis. När hasseln själv börjar slänga nötter på backen och när de lossnar lätt från sitt hölje, då är de mogna. Man kan dock plocka dem tidigare och ha de vackra nötterna i en skål ett tag så att de mognar inomhus. Man kan äta dem färska, då är de krispiga och saftiga och smakar helt annorlunda än de torra under julen. Man äter ofta nötterna färska t.ex. i Danmark.