Längs Fjällboholmars kust finns tre gamla militära befästningar samt en mindre spaningsbunker.
Det ena bunkerkomplexet ligger i anslutning till stranden och ett är beläget några hundra meter längre norrut längs Roslagsleden nedanför väg 12.
Därimellan hittar man även spaningsbunkern som är den enda bunker som man fortfarande kan gå in i och en populär gömma för de som sysslar med ”geocaching”
Den minst kända anläggningen ligger några hundra meter söderut längs kusten från stranden mot Havsskogen
De tre större anläggningarna var besatta med 57mm pansarvärnskanoner M/43 i stategiska eldställningar riktade mot delar av kusten som ansågs kunna vara lämpliga för fientlig landstigning.
Befästningen vid stranden hade en eldställning riktad mot stranden och kunde i samverkan med den södra befästningen beskjuta stranden med korseld från två håll.
Eldställningarna i berget var fram till början på 2000-talet fortfarande i drift och maskerade med ramar av kamoflagenät men dessa är numera borttagna och siktlinjen för eldställningarna mestadels igenvuxna med träd.
För den intresserade finns fortfarande mängder av spår att finna i skogarna kring befästningarna så som stolpar för kommunikation, värn och telestolpar.
Från världskrig till kallt krig
Vid krigsutbrottet i september 1939 inleddes en mobilisering av det svenska försvaret.
Väddö tillhörde Östhammars försvarsområde, som sträckte sig från Lövstabukten i norr till Björkö i söder och under hösten 1940 började befästningarna byggas. Bevarade kartor visar var de var belägna. Utefter Väddö-kusten fanns skyttevärn och skyddsrum på utvalda platser med cirka 500 meters mellanrum och många av befästningarna kan utan större svårighet hittas än i dag, men skyddsrummen är tillslutna.
Varje försvarspunkt bestod av flera sorters befästningar. Närmast vattenlinjen placerades kulsprutevärn ”om möjligt i skydd av bergsknallar”. Härifrån skulle den tunga insatsen mot en angripare ske. Då dessa värn skulle vara bemannade ”även under fientligt bombardemang” skulle de byggas så att de även lämpade sig som skyddsrum. Något längre från vattnet låg värn avsedda för skyttar med kulsprutegevär – en lätt kulspruta, idag närmast motsvarande en automatkarbin. Uppgiften för dessa skyttar var bland annat att skydda kulsprutevärnet genom att beskjuta strandlinjen och dra på sig eld från angriparen. Det fanns även värn för gevärsskyttar. De skulle helst placeras högt för att kunna skjuta ”ned i den landstigandes med relingsskydd försedda farkoster.” Försvarspunkten kompletterades med skyddsrum.
Samtidigt med befästningarna anlades eller förbättrades flera bilvägar tvärs över Väddö: Tomta-Kvarnsand, Fjäll-Tullviken, Edeby-Nothamn och Älmsta-Sandviken/Gamla Grisslehamn.
Kusten från Kvarnsand söder om Grisslehamn och ner till Södra Havsängen bevakades av 12:e kustförsvarskompaniet med kompanistab i Fjäll. Inom kompaniet fanns tre plutoner med förläggningar vid Kvarnsand, Skottviken respektive Nothamn.
Under efterkrigstiden förbättrades och förstärktes försvarslinjen och längs väddökusten grupperades flertalet värnkanoner i fasta betongvärn på stategiska platser.
Befästningarna kring Fjällboholmar besattes med 57mm pansarvärnskanoner M/43 i betongvärn med tillhörande skyddsrum och eldställningar vilka tydligt kan ses än idag.
Under början av 2000-talet demilitäriserades anläggningarna och skorstenar, pansarluckor och kamofleringar plomberades. Fram tills dess var bunkrarna fullt utrustade med bland annat proviant, verktyg, ved och andra militära förnödenheter i händelse av krig och man kunde ibland stöta på ”gröna män” i skogarna kring Fjällboholmar som blivit utkommenderade under sin värnplikt.